Login
+Follow
Login

Welcome to Outdrr - the blog network for Outdoor fans!
We use cookies to enhance your experience and to make it easier to search information. Please read more about how we use cookies. By continuing to visit this site you agree to our use of cookies.


I accept cookies Privacy policy

Cyklar i alperna

By 450milpacykel 2013.08.14 in Uncategorized

20130814-182947.jpg

Nu har hundra dagar krympt ned till tretton och sju länder har krympt till ett land. Om cirka två veckor så kommer verkligheten skölja över mej som en stor våg, som består av jobb, onödiga nyheter, reklam , onödiga program och ”jag måste bara göra” saker.
Men efter att varigt ute så här länge så saknar man det normala livet lite, dagarna flyter ihop, om det är måndag eller fredag spelar ingen större roll, man gör det man känner för, när man känner för det, det kallas frihet.
Efter att hittat paradiset på jorden, alpstaden annecy , som visade sej vara paradiset för äventyr. Jag testade på canyoning , paddla kajak och paragliding. Annecy ligger bredvid Europas renaste sjö, har en stadsdel som är flera hundra år gammal och är omringad av höga berg.
Jag har sett och upplevt mycket under detta äventyret , men inget slår den staden, och inget slår canyoning . Vi var sex stycken, vi hade våtdräkt på oss för att skydda från det kalla vattnet som rinner nere i den stora sprickan. Vi hoppade från elva meter höga klippor, klättrade i vattenfall och mycket mer . Under paraglidingen så var jag uppe på 1500 meters höjd . Fantastisk känsla .
Nu så är jag på väg över alperna, om tre dagar är jag på andra sidan.
Ha det fint så länge

20130814-183003.jpg

20130814-183044.jpg

20130814-183127.jpg

20130814-183150.jpg

20130814-183211.jpg

20130814-183245.jpg

20130814-183305.jpg

20130814-183330.jpg

290 mil senare

By 450milpacykel 2013.08.01 in Uncategorized

Ju mer jag ser av världen, ju mindre känner jag mej själv.
Jag har nu tagit mej genom fem länder, cyklat 290 mil, cyklat över fem fjäll, varigt ensam på 1400 meters höjd, stått på toppen av ett berg, vandrat på en glaciär, sett solen gå ned över Paris, har korsat Irland två gånger, känt mej vilsen i svenska skogarna, träffat fantastiska människor, vissa dagar har jag varigt väldigt uttråkad och känt mej väldigt ensam.
Om inte detta påverkade mej som människa, ja då vet jag inte vad som skulle göra det.
Alla intryck jag har varigt med om, känslorna har varigt som en bergochdalbana ibland. Allt jag har upplevt , allt jag har sett .

20130801-232621.jpg

20130801-232645.jpg

20130801-232720.jpg

20130801-232744.jpg

20130801-232808.jpg

20130801-232837.jpg

20130801-232857.jpg

20130801-232922.jpg

20130801-232945.jpg

20130801-233023.jpg

20130801-233053.jpg

20130801-233114.jpg

20130801-233136.jpg

20130801-233207.jpg

20130801-233257.jpg

20130801-233332.jpg

20130801-233356.jpg

20130801-233425.jpg

20130801-233459.jpg

Från kust till kust och tillbaka

By 450milpacykel 2013.07.23 in Uncategorized

Irland
Varje gång jag kommer till en storstad så blir jag ny kär, jag älska när gatorna är fyllda av människor, den heta luften som fläktar ut ur en ventil, lukten av nybakat på morgonen och lukten av ny serverad mat på kvällen. Men lika skönt är det att bara slå sej ner på en strand vid en öde sjö , se en familj med svanar sakta ta sej fram över vattnet och njuta av lugnet .
Nu så har jag tagit mej från ena kusten av Irland , till den andra och sedan tillbaka , onödigt kan kanske tyckas , men Irland har väldigt många olika miljöer. Du har den vackra kusten, med sina små byar som påminner om Italien , med sina vita hus , längre in i landet så cyklar du igenom små byar som består av en gata och med hus som är över 100 år gamla, husen är målade i klarblå , lila , svart, gul och guld.
Sedan så förvandlas landskapet till höga berg och stora steniga slätter. Så att bara besöka de stora städerna är att göra dej själv en otjänst , du kommer att missa vad Irland är. Irland är inte bara Dublin , det är den fina naturen, de små städerna och byarna runt omkring . Så åker du till Irland , så räkna med minst en vecka .

20130722-225610.jpg

20130722-225642.jpg

20130722-225845.jpg

20130722-225900.jpg

20130722-230115.jpg

20130722-230156.jpg

20130722-230340.jpg

20130722-230538.jpg

20130723-214932.jpg

20130722-230619.jpg

20130722-230740.jpg

20130722-230836.jpg

20130722-225212.jpg

20130722-224935.jpg

20130722-224856.jpg

20130722-224914.jpg

20130723-215032.jpg

20130723-215102.jpg

20130722-225001.jpg

Bergens magi

By 450milpacykel 2013.07.15 in Uncategorized

Än en gång är jag på väg upp för ett berg , än en gång så tänker jag att detta är fan den sista , Men ändå så dras jag till dem, de känns som sovande jättar när de står där och reser sej upp mot skyn. Att stå där på bergsluttningen och blicka ner över landskapet som breder ut sej mil efter mil . det är fullt med skog i olika nyanser, sjöar som pryds av vackra lugna stränder, sedan har vi städer där folk sliter på jobben för att få det att gå ihop, vägar där bilar ständigt är på väg någonstans, folk ska hinna laga mat, hinna se på film, träffa vänner, inreda hemmet, göra allt det som reklamen säger att de ska göra. Det är då man är väldigt glad över att bara stå där på toppen av ben nevis och låta allt pågå där nere , man är inte en del av stressen på marken , det är det som drar mej till berget.

20130715-200612.jpg

20130715-200635.jpg

20130715-200751.jpg

20130715-200825.jpg

20130715-200916.jpg

20130715-200939.jpg

20130715-201008.jpg

20130715-201028.jpg

20130715-201057.jpg

20130715-201140.jpg

20130715-201155.jpg

20130715-201242.jpg

Rädslan att inte räcka till

By 450milpacykel 2013.07.10 in Uncategorized

jag började blogga för att jag ville ändra synen på epilepsi, jag tyckte inte att bilden av epilepsi passade in på mej , och så ville jag inspirera människor som har epilepsi eller de som har någon i sin närhet som har sjukdomen .
Detta blogginlägg kommer inte handla om mej och mina tankar eller min resa , detta kommer att vara skrivet av de som känner mej allra bäst, de som alltid har stöttat mej, tack som fan för all hjälp mamma och pappa.

Hasse :
Då man som förälder ställs inför oväntade förändringar i livet, gällande det viktigast man har, nämligen sina barn, så finns det nog lika många sätt att reagera som det finns barn. Gemensamt för alla föräldrar är att det blir en oro, som man ska lära sig hantera. just detta är grunden för fortsättningen. Jag minns hur Kee som fyraåring?? vinglade till då han kom emot mig. Min första tanke var väl att han tog ett litet snedsteg i ivern att ta sig fram. Efter någon vecka såg jag det igen. Även mamma hade noterat det vid något tillfälle.
Sagt o gjort. en tur till vårdcentralen skulle ställa allt tillrätta. Efter många turer och undersökningar, konstaterades så småningom att Kee hade någon form av Epilepsi. Tror dom sa så, för jag visste inte vad sånt var. Minns dom sa att det också kan växa bort med åldern. – Så blir det nog, sa positiva mamma. Åren gick, och ju äldre du blev, ju tydligare kunde du sätta ord på sin yrsel själv. Parallellt gick vi ju ständigt på återbesök. Då du var 14 år, sa du att du ville operera dig, för du var så trött på dina anfall.
Med detta beslut, så tog nya undersökningar fart. Främst för att lokalisera och undersöka om operation var möjlig. Då det blev positiva besked, så bestämdes datum för operation. Denna operation utfördes i Sahlgrenska i Göteborg. som förälder nämnde jag inledningsvis att man ska försöka lära sig hantera sin oro just i stunden. Precis under operationen kände man självklart att detta var oerhört svårt. om jag tittar tillbaka på resultatet, så upplever jag personligen att du tycker det var värt allt ”slit som det innebar”. Du har behov av frihet, vilket alla människor iofs sig har. Du använder dig av den genom att upptäcka livet genom att tänka, genomföra, utvärdera dina projekt. Detta gör att jag som pappa känner att du valt att leva ett oerhört rikt liv, trots din epilepsi. Detta gör att jag kan hantera min ”oro”, att inte räcka till som förälder.

/ Hasse Ahnström

Bibbi:
Vi måste kunna leva ett vanligt liv trots dina anfall. Jag tycker vi lyckades
riktigt bra. Visst var det stunder som var jobbiga. Många gånger man undrade varför?

Du var väldigt känslig för förändringar. Helst skulle det gå i samma rytm året runt.
Vid varje skollov när rytmen ändrades så blev anfallen sämre. Sedan tog det några veckor innan det det blev lugnare igen.
När ni t.ex skulle iväg och bada med kompisar då jag fick ringa till din kompis förälder och be att de höll ett vakande öga på dig. Men för det mesta visste du dina gränser. Hela årskurs åtta är ju som en dimma för dej. Äntligen var alla prover och kontroller gjorda så du kunde bli opererad. Du blev opererad i Göteborg var inlagd i
två veckor. När du Kom hem hade du ett långt ärr i huvudet. När du skulle ta stygnen så tyckte du att det var det jobbigaste av hela operationen. Nu äntligen blev det en positiv förändring. Anfallen blev färre per dag och du kunde börja leva ett mycket bättre liv. Du började träna och cykla. Och Du insåg att kost och motion var bra för dej och ditt självförtroende växte. Du har sedan gjort flera olika utmaningar.
Som mamma så hade jag önskat att vi hade fått mera information om att ha barn med epilepsi.
Hur blir det när han växer upp, hur ska vi kunna ge Kee en bra uppväxt trots sin sjukdom.
Jag tänkte många gånger på Boklöv som var backhoppare.

/ Bibbi Ahnström

Ni kan skänka pengar till epilepsifonden , www.http://epilepsi.se/Epilepsifonden.html

130 mil senare

By 450milpacykel 2013.06.28 in Uncategorized

20130628-221419.jpg

Olaf och Hugo hade dukat upp till frukost när jag kröp ur mitt tält , mitt sista fjäll i dag sa jag till olaf när jag slog mej ned vid bordet. Han svarade med – I Norge ja , men inte för resten av resan .
Det har han ju rätt i tänkte jag. De senaste dagarna så hade jag tänkt på Bergen . Hur skönt det ska bli med en säng efter 14 dagar i tält, få tvätta sina kläder ordentligt , att slippa ta på sej fuktiga kläder , och att få komma till en större stad. Det var nästan som jag inte tänkt på de 320 mil som återstår efter Bergen.
Olaf frågade om jag skulle åka med till Bergen . Mitt svar blev nej, detta är det sista fjället jag ska över, det har jag tänkt på de senaste dagarna. Jag har klarat alla andra fjäll, detta ska inte slippa undan, detta är bra för mitt självförtroende att jag gör detta. Han tog en klunk av kaffet och sa att han förstod .
Efter att tackat nej till ett flertal erbjudanden att få åka bil till Bergen , så sa jag hej då och önskade mina nya vänner hugo , benedict och olaf lycka till i fortsättningen. Hur trevligt man än har ibland så måste man ge sej av.

När jag var liten så bodde jag bredvid mormor och morfars gård . Det var en backe ned till deras hus , den var runt 20 meter lång . Jag tog min cykel och rullade ned till deras hus, vände om och tog sats . Flera gånger så försökte jag orka att cykla upp för backen. En dag så klarade jag hela backen utan att gå en meter. Den dagen var jag bäst i världen . Jag växte upp och mina mål växte i takt med mej .
Men här om dagen så mötte jag den backen igen. Men denna gången så var den 1,5 mil lång. Jag tänkte tillbaka på backen hemma på gården. Jag ska inte gå en meter. Jag pausade då och då , men jag vägrade gå med min cykel. Men väl uppe på toppen efter några timmar ,så var jag tillbaka på gården, med min bmx och tyckte jag var bäst i världen.

130 mil , en glaciär, ett trasigt bakhjul senare så är jag på Norges kust i Bergen . Jag ska få sova i en säng nu Efter 14 dagar i tält . Resan hit har varigt fantastisk. Alla underbara människor jag träffat , alla platser jag sett . Ändå så har jag det bästa framför mej .

20130628-221539.jpg

20130628-221503.jpg

20130628-221557.jpg

20130628-221618.jpg

20130628-221649.jpg

20130628-221731.jpg

20130628-221825.jpg

20130628-222009.jpg

20130628-221850.jpg

20130628-222304.jpg

20130628-222848.jpg

Glaciärvandring

By 450milpacykel 2013.06.23 in Uncategorized

Jag anlände till Lom med en rädsla av att det inte skulle vara så många på fjället. Att turist säsongen inte kommit igång än och att jag skulle bli ensam på berget. Men när jag kom in i lom och slog upp mitt tält på campingen så strömmade det in människor och fyllde upp stugorna. Jag har utan min vetskap kommit samma helg som röda korset har sitt årliga event ” till tops” . Då 1200 nynorska ska upp på fjället. Senare på fredagen så bjöd de alla på mat i parken och det kom band och spelade. Så ensam blev jag verkligen inte . Ledarna på röda korset sade att jag kan åka med deras buss upp till fjällstationen.
Men när jag vaknade på lördagen så öste regnet ner och bergen runt om Lom var täckta av dimma. En dag som denna så ser man ingenting från toppen. Jag påminde mej själv om att jag gör detta för min egen skull .Vad ska jag upp till toppen och göra i dag tänkte jag . Men att ligga i tältet är ju inte heller så kul så jag gick till frukosten.
Där träffade jag Annette , hon sa att hon skulle till en glaciär som låg på 1650 meters höjd . Hon sade till mej att jag kunde hänga med i deras grupp . Regnet hade avtagit lite så jag tackade ja direkt. Vi var en grupp på 20 stycken som gav oss upp mot glaciären . Vi hade med oss två guider som visste hur man skulle göra på isen, så att vi inte skulle ramla i så kallade brunnar. När snön lägger sej så kan den bilda snöbroar, när man sedan lägger sin vikt där på så brister den och man kan trilla ner i en 30 meter djupt hål.

Många av ungdomarna hade aldrig satt sin fot på fjället, eller hade nog aldrig tänkt tanken att göra det. Men det är så kul att se när någon får en naturupplevelse för första gången, att de får en aha upplevelse. När de står på 1600 meters höjd och ser utsikten och den stora glaciären . Deras ansiktsmin är en blandning mellan rädsla och förtjusan. Det som röda korset gör under den helgen är fantastiskt. Alla de som jobbar med projektet är underbara och intressanta människor som brinner för att hjälpa andra. Det skulle vara kul att åka tillbaka nästa år.

Vi gick en timma ute på glaciären. Gick in i en isgrotta, inne i grottan så var det en blått sken tack vare den klara isen . Det var faktiskt mycket spännande och intressant. Vädret sprack sedan upp på vägen ner. Men det spelar ingen roll hur vädret är. Isen står där den står och dimma och lite blåst förstör inte upplevelsen. Men att stå på en bergstopp utan utsikt skulle däremot vara ganska tråkigt . Sedan på kvällen så blev det Några öl med mina nya vänner, Jag har träffat människor här som jag kommer att ha fortsatt kontakt med . Men det ska bli skönt att cykla vidare i morgon, vara lite för sej själv ett tag . Om fem dagar så blir det Bergen . Första delmålet klart , nu så satsar vi mot nya mål 🙂 .

20130623-174444.jpg

20130623-174533.jpg

20130623-174614.jpg

20130623-174704.jpg

20130623-174752.jpg

20130623-174829.jpg

20130623-174856.jpg

20130623-174959.jpg

20130623-175045.jpg

20130623-175138.jpg

Ensam på fjället

By 450milpacykel 2013.06.19 in Uncategorized

20130619-131920.jpg

Efter Mora så byttes känslan av lugn ut till en känsla av ensamhet. Jag cyklade igenom små byar där igenbommade hotell stod och förföll, Minigolfbanor låg i ett hav av ogräs och jag sov själv på vandrarhemmen. Det kändes som jag var i en gammal idyll som sätt sina glansdagar. Jag längtade efter sällskap . Men byn var så gott som tom på folk. Nu så börjar vägarna luta uppför, uppför och mer uppför. Plötsligt så susade jag fram själv på vägarna på fjället , längst vägen så var det bara tallar och vitmossa. Då och då så såg jag de norska fjällen långt bort. Det gav mej vilja och styrka att cykla vidare . Jag korsade Norge gränsen och cyklade vidare . Jag anlände till en camping. Den vidrigaste jag sovit på . Duschen luktade gammal unken pissoar . Jag slog upp mitt tält och somnade . Morgonen där på så cyklade jag vidare mot Koppang. Den dagen så var vädret perfekt . Lite sol , mulet och lite duggregn då och då. Men ensamt. Tanken att jag inte har packat nog med verktyg att fixa cykeln, om det nu skulle hända något gnagde i bakhuvudet. Det är ju bara jag här och en av ekrarna hade lossnat på hjulet. Fan att jag ska vara så dum och sätta på ett så klent hjul. Men då så ser jag något gult långt bort på vägen. En cyklist uppenbarar sej med gula packväskor. Vi stannar och skakar hand. Vi båda brister ut i skratt när vi säger att det är skönt att äntligen prata med någon. Att bryta tystnaden för ett tag. Han är från Belgien och ska uppåt i norge. Han har verktygen som behövs för mitt trasiga hjul .
Sedan så går det neeeedför och tallar och vitmossa byts ut mot underbara vyer . Väl nere i bland folk igen så känns det skönt att vara ute och cykla. Vägen slingrade sej längst fjorden och sedan upp en bit till koppang.
Dagen efter så skall jag cykla 13 mil. Jag tittade på kartan och funderade på om jag skulle ta den långa men stora vägen , eller den lilla över fjället. Jag borde vara rutinerad nog för att veta att inte genvägar lönar sej. Men jag bestämde mej till slut att gå på vägen över fjället, hur svårt kan det va. Det blev uuuuuuuuppför. Efter två timmar cykling så hade jag bara rört mej någon centimeter på kartan. Det visade sej vara grusväg i flera mil. Men väl uppe på fjället så stannade jag upp , jag såg mej omkring och insåg att det ända jag hör är mina egna andetag. Det är helt vindstilla och man ser flera mil bort. Jag cyklade vidare mil efter mil. Och vägen fortsatte uppför. Grusväg blev till smal asfalt och i horisonten såg jag bara moln. Det såg ut som jag cyklade bland molnen. Jag var uppe runt 1300 meters höjd och cyklade. Jag stannade till och skrek , men inget eko hördes. Det fanns inget för ljudet att studsa mot i detta enorma öppna landskap som jag var en del av. Här så finner man lugn och ro . Det var så fantastiskt vackert och känslan av ensamhet har aldrig varigt så påtaglig som den var då.
Men väl nere från fjället så var det ca sex mil kvar. Jag tog en paus för att samla kraft. All den tunga packningen och guppiga vägen har nu gjort så att åtta ekrar är lösa. Jag skruvade fast dem med fingrarna och försökte tänka på annat. Bara två mil kvar så började hjulet att bli skevt . Hjulet sjöng på sista refrängen så att säga. Väl framme i otta efter 11 timmar cykling senare så somnade jag nästan stående. Kroppen var helt slut . En dusch har aldrig känts så skönt . Dagen därpå började med att jag blev bjuden på frukost av mina camping grannar. Nu så behöver jag en vilodag efter åtta cykeldagar. Nu har jag fått tag i en bra cykelaffär som ska sätta dit nytt hjul och jag ska vila musklerna en dag. I morgon är det bara 5,5 mil till lom . Där det blir upp för ett berg.

Följ mej på instagram:
Kee_ahnström

20130619-132000.jpg

20130619-132029.jpg

20130619-132110.jpg

20130619-132215.jpg

20130619-132240.jpg

20130619-132420.jpg

20130619-132442.jpg

20130619-132505.jpg

20130619-132556.jpg

Våga chansa

By 450milpacykel 2013.06.07 in Uncategorized

Jag är en person som lätt tröttnar. Jag påbörjar en sak innan jag avslutat en annan. Vissa kallar mej väldigt rastlös. Men själv så tycker jag att det är bättre att ha 1000 idéer än ingen alls. Någon av dessa idéer blir ju ändå gjord, om det så måste passera 999 dåliga idéer först . Men när en idé väl har fastnat så kan jag inte sluta innan jag har gett den ett ärligt försök.
Jag ger mej av på mitt nästa äventyr om två dagar. Detta har jag tänkt på väldigt länge , Och Jag är fast besluten på att klara de 450 milen till Rom . Jag har aldrig haft en sponsor till något av mina äventyr , för jag vill inte att någon ska ha något att säga till om , det är på mina villkor . När man cyklar så ser man naturen på ett annat sätt än från en bil, du bli bemött med öppna armar av andra än när du bilar igenom Europa . I Norge så blev jag bjuden på frukost av en främmande familj , jag räddade livet på en man i Värmland . Jag blev bjuden på en kopp te när jag klev in genomblöt i en affär . Man träffar så många fantastiska människor på resande fot . Nu så ska jag ge mej ut igen , jag ger detta ett försök. För har jag försökt och gör mitt bästa , så spelar inte slutresultatet någon roll , jag gjorde mitt bästa och jag tog en risk . Så ut på äventyr du med . Ge livet en chans.

Ha de gött /kee Ahnström

Www.keea.se
Facebook :Life and risk äventyret

20130607-235916.jpg

20130608-000029.jpg

Jakten på lycka

By 450milpacykel 2013.06.03 in Uncategorized

Hej på er !

Vem är jag

Nu när det bara är sex dagar kvar tills äventyret sätter igång. Lägenheten har krympt till fem cykelväskor, så man kan inte annat än älska livet. Samtidigt så infinner det sej en liten bit av rädsla för vad som väntar, för ensamheten man ibland kan känna och lugnet som ett längre äventyr bär med sej. Storstadsstressen försvinner och hjärnan går på lågvarv. Inga tider att passa, inga program att titta på och inget onödigt samtal att ringa. Tid blir något som är mindre viktigt. Man filosoferar om helt onödiga ting. Efter en hel dag av tänkande kanske man inte har kommit fram till något vettigt alls. Solen går sakta ner och man somnar sakta in i tältet.

Sedan 2005 så har jag då och då dragit ut på äventyr. Efter att jag cyklat från ystad Till Gällivare (ca 200 mil ) och vandrade upp för Kebnekaise så var jag fast. Min första tanke på toppen var ” Jaha var detta allt, och nu då?. Jag hittade inte vad jag sökte efter. Vad sökte jag egentligen efter som 22 åring ?. Året efter så vandrade jag Från Norrtälje till Bergen i Norge. Från kust till kust ( ca 120 mil ). En resa som tog mig fem veckor. Mina fötter svullnade upp några storlekar. De såg ut som hobit fötter när jag var framme i Norge. Mina håriga tår stod rakt ut. Jag kom fram i Bergen och tänkte ”jaha och nu då?. Jag köpte en pizza för 300 kr och tog första bästa tåg hem. Jag fann inte vad jag sökte efter. Vad nu en 23 åring söker efter.

Nu så när jag är 30 år så är jag fortfarande likadan. Jo jag är dock sju år visare, men jag älskar fortfarande äventyr. Friheten det innebär. Nyfikenheten av vad som finns bakom nästa krök, utsikten efter nästa backe eller vad som döljer sej en mil längre fram. Jag har en hatkärlek till rädslan man ibland känner ensam i tältet. Men frukosten morgonen efter är bland den bästa du kan äta. Jag antar att det var de saker jag uppskattade för sju år sedan. De små sakerna. Som att jag är frisk och kan cykla 200 mil, jag har råd att åka på resa.

Men trodde väl som naiv 22 åring att världen skulle förändras för att jag cyklade 200 mil och besteg ett berg. Så blev inte fallet.Men med det äventyr som jag sa göra i år så vill jag försöka påverka världen en aning. Jag vill inspirera andra att utmana sej själva. Man klarar av mer än vad man tror. Jag tycker att världen ibland känns , ursäkta språket men ” Jävligt känslokall ”. Vi stirrar in i en skärm och ser bara hemskheter. Vi missar allt det vackra omkring oss. Med insamlingen till epilepsifonden så hoppas jag att vi kan bevisa motsatsen. Att många vill ge en lite summa pengar, så att forskningen går framåt inom epilepsi . Så att många kan få den hjälp som jag fått. Pengarna som kommer in är viktiga men jag ser det också som en symbolisk summa. Ett tecken på att vi fortfarande då och då tittar upp från våra telefon och dataskärmar och orkar bry oss om varandra.

Så följ mig på mitt cykeläventyr igenom Europa. Här på bloggen kommer jag några gånger i veckan skriva om vad som händer under resan.

Hjälp mig att sprida min insamling 🙂  http://www.fundedbyme.com/projects/1820/life-and-risk/

 

/ Kee ahnström

Namnlöst-1

dsc_9629

 

+Follow
Kategorier

Login