Login
+Follow
Login

Rädslan att inte räcka till

By 450milpacykel on 2013.07.10 In Uncategorized

jag började blogga för att jag ville ändra synen på epilepsi, jag tyckte inte att bilden av epilepsi passade in på mej , och så ville jag inspirera människor som har epilepsi eller de som har någon i sin närhet som har sjukdomen .
Detta blogginlägg kommer inte handla om mej och mina tankar eller min resa , detta kommer att vara skrivet av de som känner mej allra bäst, de som alltid har stöttat mej, tack som fan för all hjälp mamma och pappa.

Hasse :
Då man som förälder ställs inför oväntade förändringar i livet, gällande det viktigast man har, nämligen sina barn, så finns det nog lika många sätt att reagera som det finns barn. Gemensamt för alla föräldrar är att det blir en oro, som man ska lära sig hantera. just detta är grunden för fortsättningen. Jag minns hur Kee som fyraåring?? vinglade till då han kom emot mig. Min första tanke var väl att han tog ett litet snedsteg i ivern att ta sig fram. Efter någon vecka såg jag det igen. Även mamma hade noterat det vid något tillfälle.
Sagt o gjort. en tur till vårdcentralen skulle ställa allt tillrätta. Efter många turer och undersökningar, konstaterades så småningom att Kee hade någon form av Epilepsi. Tror dom sa så, för jag visste inte vad sånt var. Minns dom sa att det också kan växa bort med åldern. – Så blir det nog, sa positiva mamma. Åren gick, och ju äldre du blev, ju tydligare kunde du sätta ord på sin yrsel själv. Parallellt gick vi ju ständigt på återbesök. Då du var 14 år, sa du att du ville operera dig, för du var så trött på dina anfall.
Med detta beslut, så tog nya undersökningar fart. Främst för att lokalisera och undersöka om operation var möjlig. Då det blev positiva besked, så bestämdes datum för operation. Denna operation utfördes i Sahlgrenska i Göteborg. som förälder nämnde jag inledningsvis att man ska försöka lära sig hantera sin oro just i stunden. Precis under operationen kände man självklart att detta var oerhört svårt. om jag tittar tillbaka på resultatet, så upplever jag personligen att du tycker det var värt allt ”slit som det innebar”. Du har behov av frihet, vilket alla människor iofs sig har. Du använder dig av den genom att upptäcka livet genom att tänka, genomföra, utvärdera dina projekt. Detta gör att jag som pappa känner att du valt att leva ett oerhört rikt liv, trots din epilepsi. Detta gör att jag kan hantera min ”oro”, att inte räcka till som förälder.

/ Hasse Ahnström

Bibbi:
Vi måste kunna leva ett vanligt liv trots dina anfall. Jag tycker vi lyckades
riktigt bra. Visst var det stunder som var jobbiga. Många gånger man undrade varför?

Du var väldigt känslig för förändringar. Helst skulle det gå i samma rytm året runt.
Vid varje skollov när rytmen ändrades så blev anfallen sämre. Sedan tog det några veckor innan det det blev lugnare igen.
När ni t.ex skulle iväg och bada med kompisar då jag fick ringa till din kompis förälder och be att de höll ett vakande öga på dig. Men för det mesta visste du dina gränser. Hela årskurs åtta är ju som en dimma för dej. Äntligen var alla prover och kontroller gjorda så du kunde bli opererad. Du blev opererad i Göteborg var inlagd i
två veckor. När du Kom hem hade du ett långt ärr i huvudet. När du skulle ta stygnen så tyckte du att det var det jobbigaste av hela operationen. Nu äntligen blev det en positiv förändring. Anfallen blev färre per dag och du kunde börja leva ett mycket bättre liv. Du började träna och cykla. Och Du insåg att kost och motion var bra för dej och ditt självförtroende växte. Du har sedan gjort flera olika utmaningar.
Som mamma så hade jag önskat att vi hade fått mera information om att ha barn med epilepsi.
Hur blir det när han växer upp, hur ska vi kunna ge Kee en bra uppväxt trots sin sjukdom.
Jag tänkte många gånger på Boklöv som var backhoppare.

/ Bibbi Ahnström

Ni kan skänka pengar till epilepsifonden , www.http://epilepsi.se/Epilepsifonden.html

1 Responses to "Rädslan att inte räcka till"

    Comments (1)

  1. Veronica Enell wrote:

    Hej. Går just nu igenom en tuff period med min 14 åriga son som har klonisk-toniska(Grand mal)anfall.
    Ni ska vara stolta över eran son!
    Han inspirerar och ger en hopp om framtiden.
    Mvh Veronica med sonen William

  2. Leave a comment

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *
    *
    *

+Follow
Kategorier

Login